Vad är Homeopati?

Klicka här för SHR:s Broschyr för en kortfattad förklaring om Homeopati.

Ordet homeopati kommer från de grekiska orden homios (som betyder lika eller liknande) pathos (lidande). Grundprincipen i detta medicinska system är att lika botar likande.
Homeopatin började att utvecklas under slutet av 1700-talet, men redan Hippokrates – grekisk läkare omkr. 400 f.Kr., den vetenskapliga medicinens grundare och senare Paracelsus, som levde 1493-1541, schweizisk läkare och en av apoteksväsendets grundare – hade befattat sig med homeopatins grundtankar.

”Genom det som är lika uppstår sjukdom, och genom användning av det som är lika botas sjukdom,” skrev Hippokrates i sin bok ”Om människans natur.”
Homeopatins grundare anses dock vara Christian F. Samuel Hahnemann (1755-1843). Han var verksam som läkare i Tyskland. Efter hand blev han alltmera kritisk till dåtidens läkekonst, som bl.a. bestod av ständiga åderlåtningar, flitigt bruk av kraftig laxermedel och enormt stora doser läkemedel.

Inom homeopatin ses människan nämligen ur ett holistiskt perspektiv, dvs. en helhetssyn. Man beaktar således människans mentala/själsliga tillstånd, det känslomässiga/psykiska och det fysiska tillståndet.
En helhetsbehandling bygger på att människan själv mobiliserar läkande krafter och att symptomen endast är ett uttryck för organismens försök till att bota sig själv. Homeopatin igångsätter och understödjer denna process med hjälp av homeopatiska läkemedel.

Även djur kan behandlas framgångsrikt med homeopatisk terapi.
Läkemedlen kommer från växt-, djur- eller mineralriket. De är potenserade, vilket innebär att ett ämne späds ut i flera omgångar och skakas enligt en speciell princip.

För att ta reda på läkemedlets symtom prövas det på friska människor. Symtomen nedtecknas och systematiseras. Organismen manifesterar sin sjukdom genom symtom. Det homeopatiska medlets uppgift är att eliminera dessa symtom genom att välja det mest lika medlet.

Risken för skadliga biverkningar av homeopatiska läkemedel är i det närmaste obefintlig.

Mer Historia:
Samuel Hahnemann
Han föddes i april 1755 i Meissen, Tyskland och dog i Paris 1843. Han var son till en porslinsmålare och växte upp under knappa ekonomiska förhållanden. Hahnemann började 1767 i Meissens latinskola men fick en friplats 1770 på den furstliga skolan S:t Afra. Där var han i 5 år. Vid 20 års ålder började han studera medicin i Leipzig. Pengar till sina studier fick han genom att översätta böcker i medicin och kemi. I Wien 1777 träffade han läraren och läkaren Quarin, som gjorde ett mycket stort intryck på honom. Quarin gav honom insikt i läkekonsten. Han avlade doktorsexamen 1779 i Erlangen. Dessutom gifte han sig med med Henrietta Küchlen, som var styvdotter till en apotekare. När han översatte Cullens Materia Medica kom han till ett ställe där han opponerade sig. Cullen ansåg att kinabark botade malaria genom att det stärkte magen. Hans självförsök med kinabark 1790 betraktas som homeopatins födelse. Han åt lite kinabark och ådrog sig då samma symtom som malaria ger men utan frossbrytning. Därefter tog han kinabark i homeopatisk form och då försvann symtomen. Hahnemann drog slutsatsen att ett läkemedel måste innehålla en naturlig kraft som både indikerar sjukdom och har läkande effekt.

Genom uppsatsen i Hufelands Journal 1796 blir homeopatins idé känd i världen. Homeopatin bygger på likhetsprincipen: en frisk person tar medlet och symtomen nedtecknas. Om en sjuk person får samma symtom kan personen botas genom att ta samma medel.

Likhetsprincipen: (Hippokrates, Paracelsus) ett läkemedel som ger samma symtom som sjukdomen på en frisk människa botar en människa med just den sjukdomen (Similia similibus curantur).
Han publicerar 1805 i Hufelands Journal uppsatsen Empirisk läkekonst. Där beskriver han den nya läran. Den här uppsatsen är utgångspunkten till hans stora verk Organon. Detta verk publicerades 1810 under titeln Organon der rationellen Heilkunde. 1812 höll han föreläsningar för att vinna anhängare till sin lära men han hade ingen framgång. Han hade genom sitt sätt förmåga att få även vänner till motståndare. Under sin tid i Leipzig (1811-1821) gav han ut verket Läkemedelslära i 6 band och andra upplagan av Organon. Apotekarna blev hans motståndare eftersom homeopaterna själva gjorde sina läkemedel. Han blev livläkare vid hertig Ferdinand av Anhalt-Kötchens hov med titeln hovråd.
Vid utspädning (potensering) av läkemedel hade han upptäckt att själva läkemedlet startade en läkningsprocess. Ju kraftigare utspädning desto bättre läkning. En vanlig potens har utspädningsgraden 1:100. Mellan åren 1828-1839 utkom Kroniska sjukdomar i 5 band. De sjukdomar han botade var för det mesta kroniska. Melanie d´Hervilly blev 1835 den åttioårige Hahnemanns andra hustru. Han flyttade till Paris. Där blev han adelns och borgarnas läkare. Han var här verksam med sin praktik i 8 år till sin död 1843.

Hahnemanns föregångare

Hippocrates (460-370 f Kr)
Han föddes på ön Cos, nordväst om Rhodos. Han kom från en läkarfamilj. På Cos fanns en medicinsk skola. Han kallas för läkekonstens fader. Han är främst känd genom de s k hippokratiska skrifterna, som bara delvis kommer från honom själv. Den hippokratiska medicinen karaktäriseras av klarhet och balans. De noggranna kliniska iaktagelserna, det kritiska bedömandet av fakta och de skarpsinniga diagnoserna är mycket märkliga för han saknade kunskaper i anatomi och fysiologi. Som en grundval för medicinen utvecklade han den ”humoral pato-logiska” åskådningen enligt vilken sjukdomar beror på rubbningar av jämvikten mellan de 4 ”kardinalsafterna” blod, gul galla, svart galla och slem. Han är också känd för sin inställning att läkaren skall ta ansvar, vilket formulerades i den s k hippokratiska läkareden. Hippokrates ansåg att sjukdomar kan botas på två sätt: genom det motsatta och genom likhet. Det motsatta representeras av uppfattningen att om man tillförde ett ämne med motsatta egenskaper så kunde kroppen botas dvs kardinalsafternas jämvikt återställdes (contraria contrariis curantur). Likheten representeras av homeopati. Enligt likhetsprincipen kan ett läkemedel som ger samma symtom som sjukdomen på en frisk människa bota en människa med just den sjukdomen (Similia similibus curantur).

Paracelsus (1493-1541)
Han brände symboliskt Galenius och Avicennas arbeten som en inledning till sina kurser i Basel för att visa att han var en oberoende forskare. Han var excentrisk i tanken. Det är inte lätt att ge honom positiva egenskaper. Han framlade den homeopatiska satsen Simila similibus curantur (lika botar lika) men hans princip vilade inte på samma exakta iaktagelser som Hahnemann hade gjort. Paracelsus tanke gångar baserades på spekulation och magi från sympatitro och signaturlära.

Hahnemanns efterföljare

Clemens von Bönninghausen (1785-1864)
Han var en jurist som blev botad av homeopatin. Han studerade grundligt den homeopatiska läran. Han fick senare en medicinsk doktorstitel och även rätt att praktisera. Han började utvecklandet av ett symtomlexikon eller repertorium.
Constantin Hering (1800-1880)
Han bildade 1848 The Hahnemann Medical College i Philadelphia USA. Han införde ormgift i den medicinska behandlingen. Herings lag: Smärtorna förbättras vid homeopatiskt botande uppifrån och ned. Sjukdomarna inifrån och ut. De viktigaste organen tar kroppen först och de mindre viktiga sist.
Gamla sjukdomar kan uppträda igen pga av den seriella lagringen av sjukdomar med den senaste överst. Med en annan formulering.

Sjukdomarna läks

  1. Uppifrån och ned
  2. Inifrån och ut
  3. I omvänd ordning till deras uppträdande

1831 föreslog han att man kunde behandla sjukdomarna med deras egna sjukdomsprodukter (NOSODER).
Han överger likhetsprincipen och istället behandlar SAMMA MED SAMMA (ISOPATI). Nosoder används också efter likhetsprincipen med prövning av nosoden på friska människor.

James Compton Burnett (1849-1900)
Han hade medicinska examina från Wien 1869 och Glasgow 1872. Han övergick till homeopatin efter mycket tvivel. Han utvecklade terapierna och introducerade nya mediciner bl a organpatologin (homeopatiska medel användes på kroppsorgan) och nosoder (medel tagna från mänskliga sjuka vävnader) samt behandling av sjukdomar orsakade av vaccinationer.

James Kent (1849-1916)
Han var från början anatomiprofessor i Saint Louis. Hans fru var sjuk och tillfrisknade inte trots alla stadens kompetenta läkare konsulterades. Frun bad att en homeopatisk läkare skulle tillkallas. Läkaren botade henne på några timmar. Detta påverkade Kent så att han började studera de homeopatiska källskrifterna bl a Organon. Han lämnade sin professur och öppnade en homeopatisk praktik. Från 1882 var han verksam som universitetslärare vid homeopatiska colleges. 1889 kom läkaren Clara-Louise till honom som patient. Hon blev senare hans hustru. Han var en mycket upptagen person för 1896 besökte 18800 patienter han och hans elevers mottagningar.
Han har skrivit följande arbeten:
Kent´s Repertorium: han fortsatte utvecklingen av repertoriet.
Kent´s Materia Medica
Kent´s Lectures on Homoepathic Philosophy
”Arzeibilder”

Joseph Lux (1796-1849)
Han var veterinär och docent. Han utgav 1833 skriften Isopatik vid smittsamma sjukdomar. (Isopatika: nosoder som härrör från den sjuke själv). Han förslog följande behandling av djur som smittats av kreaturspest och mjältbrand: Man tar en droppe blod av ett sjukt djur potenserar (späder ut) det många gånger och använder det som homeopatiskt läkemedel. ”Med detta förfaringsätt kan man bota alla smittsamma sjukdomar” (Lux).
Hahnemann kritiserade isopatin för att den i praktiken inte lever upp till sina förhoppningar. Om man provar nosoderna på friska människor kan dessa användas homeopatiskt. Det framkommer då att den homeopatiska behandlingen är bättre än den isopatiska.
Trots det är nosoderna oumbärliga homeopatiska läkemedel. De kan också användas för att minska känsligheten (desensibilisering) vid allergiska sjukdomar t ex egenblodnosod vid hösnuva. Isopatiska nosoder kan bara användas vid behandling av mycket speciella fall. Desensibiliseing kan genom sitt samband med immunologin föras till den Immunologiska principen. Desensibilisering med allergener är också ett isopatiskt förfaringssätt vid vilken man inte använder sjukdomsprodukter vid behandling utan de ibland sjukdoms framkallande substansena, allergenerna (Braun: Homeopatins metodik sid 184)

Pierre Schmidt (1894-1987)
Han är född och uppvuxen i Genève. Det var han som hämtade tillbaka homeopatin från USA till Europa. Han var mycket framgångsrik som läkare och lärare. Schmidt hjälpte till att redigera Kents Final General repertory och översatte Organon till franska. I sitt bibliotek hade han samlat mer än 3000 homeopatiska titlar. Den indiske premiärministern P Nehru var en av hans berömda patienter.
Carl Sundberg (1859-1931)
Han var professor i patologisk anatomi vid Karolinska Institutet, vetenskapsman och medlem av Nobelkommitén. Han var från början starkt kritisk mot homeopatin. 1926 föreslog han att homeopatin skulle studeras mer ingående. August Bier, professor i kirurgi, hade framlagt ett liknande förslag i Tyskland. Sundbergs förorsakade ett uppror i läkarkåren och många okvädingsord blev präntade i skrift. Han hade problem med sin hälsa och blev botad från sin sjukdom av en homeopat. Han gjorde också det förnuftiga att gå till källan och kontrollera om man verkligen kan bota med homeopati. Han följde flera sjukdomsfall som inte läkarna kunde bota under lång tid och kunde då konstatera att de flesta blev friska av homeopatiska medel på någon vecka.
Carl Sundberg skriver i ett förord till Homeopatiska självläkaren 1927 av Klara Fransén följande:

”Liksom D:r Laurell har jag personligen fått bot av Fröken Klara Franséns
homeopatiska regim för ett av de smärtsammaste lidanden, som finnes
(hjärtkramp, angina pectoris). Jag har nu på 2 3/4 år, under vilken jag följt
denna ordination, ej haft ett enda anfall, medan jag före januari 1926 under
5 års tid hade svåra anfall, varje vecka 2 – 3 anfall, och däremellan en ständig
tryckkänsla av dov smärta framför hjärtat, därav störd sömn m fl olägenheter,
som också de nu försvunnit. Under pauser i den nya behandlingen kunna förbud
till det nya tillståndet inträda, men tar jag då min mysk (Moschus) eller rävkaka
(Nux vomica), så går det förbi t o m på 1 – 2 dagar utan anfall”.

Klara Fransén
Hon behandlade 48.000 patienter under sin verksamhet, som började i mars 1910. I Homeopatiska självläkaren beskriver Klara Fransén angående spanska sjukan i Sverige 1918 hur hon botar sjukdomen med vad som kallas ett ”livselixir för spanska sjukan”, vilket bestod av pulverbrev med Bryonia och Rhus tox:
Visserligen gavs det ej mer än sex pulverbrev till varje sjuk, av Bryonia och Rhus tox.
Detta medel kunde visseligen ej häva hela sjukdomen, men Bryonia kunde mota den dödsbringande lungbranden och därigenom rädda livet på den sjuke. Baron J Beck-Friis´öppna och modiga erkännande av homeopatin hade särskilt påverkat många. Han berättade, att hans friherrinna på makarnas stora gods i talrika fall av spanska sjukan använt det förut omtalade ”livselexiret”, utan ett enda dödsfall, medan i närmaste omgivnande nejd flera dödsfall inträffat. Även från ett annat stort gods hörde man samma förhållande relateras. Också andra riksdagsmän berättade dylikt.
En tidskrift väckte intresset för homeopati
Tidskriften Homeopatins Seger utkom i maj 1907. Den skickades bl a till det rekreationshem där hon var föreståndare. Hon tittade intresserat i den eftersom hon ville få kunskap om alla sätt att bota sjukdomar. Redaktör och utgivare för tidskriften var doktor Hjalmar Helleday.
Hon var mycket intresserad av medicinsk litteratur och kom över en diger tysk bok om nervsjukdomar. Det visade sig att den innehöll mycket text men lite terapi. Hon föreslog då att man skulle använda homeopatiska läkemedel för att bota sjukdomar men avvisades med förakt. Trots motgången tog hon kontakt med de homepatiska läkarna Axell och Holst och fick anvisningar på litteratur. Flera läkare refererade till rekreationshemmmet, där hon och hennes syster arbetade, men när ryktet spred sig att hon hade blivit intresserad av homeopati, skickade två Stockholmsläkare ett var sitt brev till henne. I det ena brevet stod det att hon skulle lova att hon inte på något sätt fick förorda, rekommendera eller samtala om homeopatien. I brevet varnades hon för om hon fortsatte med verksamheten skulle hennes namn kungöras i läkartidningen och hon skulle försättas med munkavle.
Den andre stockholmsläkaren, en professor, skrev mer som en vän och varnade mig för homeopaterna och deras vidskepelse, som förr t o m kallades trolldom. Detta är den vetenskapliga upplysning allmänheten fått och ännu får av vetenskapsmännen. Vad skall då allmänheten som prövat homeopatien och erfarit att den äger botande kraft få för
aktning för dylika vetenskapsmäns utlåtanden? (s 183)
Hon nämnde inte något om homeopati på ett år. Vad hon inte kunde fatta var att god läkekonst skulle både förföljas och föraktas. Men till slut gjorde hon inte längre motstånd utan tog steget fullt ut som praktiserande homeopat. Det var en av hennes lärare som övertygade henne.
Klara startar sin praktik
Klara började sin verksamhet i mars 1910. Hon sände ofta patienterna till läkare för undersökning för att kontrollera verkan av den homeopatiska medicinen. Målet för henne var att bevisa att de homeopatiska medlen fungerade. Med hjälp av praktiken kunde hon nå detta mål. Hon hade som gäst en professor i matematik som med siffror skulle bevisa att homeopatin inte fungerade. Men Klara var övertygad om att inga siffror i världen kunde ta ifrån homeopatin dess terapeutiska värde. Trots misstron blev professorn emellertid hennes tusende patient.
Ny knacksalverilag
I januari 1915 kom en motion från regeringen som förordade en ny kvacksalverilag med böter upp till 1000 kronor för det första brottet och sedan fängelsestraff upp till ett år. För att motverka denna lag skrev hon häftet Hur jag blev homeopat. Hon sände häftet till regering och riksdag. En riksdagsman berättade för henne att den hade väckt stor uppståndelse i de båda kamrarna. Han ville att hon skulle berätta utförligare om homeopatin i riksdagen. Klara ville inte komma till riksdagen men lovade att bjuda in riksdagsmännen till ett offentligt föredrag. Det kom ett sextiotal riksdagsmän på besök till henne under den här tiden. I det utskott som skulle behandla lagen ingick fyra läkare. Det blev en het strid. Det föredrag som hon utlovat höll hon den 12 april i KFUM:s stora hörsal. Det blev fullsatt med till största delen riksdagsmän och läkare. Trots alla protester antogs den nya lagen den 12 maj. Hon blev mycket besviken på civilministern, som inte bemödat sig att söka efter sanningen.
Recepttvång
Det fanns för närvarande endast ett apotek som tillhandahöll homeopatisk medicin och sålde mycket av den. Medicinalstyrelsen reagerade med ett cirkulär till alla apotek i vilket anmodades att ingen homeopatisk medicin med namn i giftstadgan fick säljas utan legitimerad läkares recept. Doktor Helleday erbjöd sig att skriva på recepten. Detta cirkulär gavs ut under sken av att skydda mot förgiftning med homeopatiskt medel, som förut förklarats vara sk sockerpiller. Klara och dr Helleday beslöt att de måste försöka få bort recepttvånget. Hovrättsrådet Ekman påverkad av Dr Helleday väckte en motion i första kammaren om detta tvång. Klara skrev samtidigt ett häfte som hette: En ropandes röst till Herrar Lagstiftare. Hon skrev också ett brev till utskottets ordförande fd statsrådet Nylander. De påverkade också andra riksdagsmän och skrev en namnlista. Utskottet remitterade motionen till Medicinalstyrelsen som ej fann skäl att avstyrka motionen. Nu kan de homeopatiska medlen åter köpas på alla apotek.
Spanska sjukan
När spanska sjukan kom till Sverige 1918 funderade Klara Fransén på hur hon skulle kunna hjälpa de sjuka. Hon satte ut en annons med rubriken ett ”livselixir för spanska sjukan”. Detta livselexor bestod av pulverbrev med Bryonia och Rhus tox. Alla som ville ha det skulle få botemedlet gratis. Visserligen gavs det ej mer än sex pulverbrev till varje sjuk, av Bryonia och Rhus tox. Detta medel kunde visseligen ej häva hela sjukdomen, men Bryonia kunde mota den dödsbringande lungbranden och därigenom rädda livet på den sjuke (s 197). Baron J Beck-Friis´öppna och modiga erkännande av homeopatin hade särskilt påverkat många. Han berättade, att hans friherrinna på makarnas stora gods i talrika fall av spanska sjukan använt det förut omtalade ”livselexiret”, utan ett enda dödsfall, medan i närmaste omgivnande nejd flera dödsfall inträffat. Även från ett annat stort gods hörde man samma förhållande relateras. Också andra riksdagsmän berättade dylikt (s 199).
Den 5 oktober 1916 blev Klara Fransén medlem i Svenska Föreningen för Vetenskaplig Homeopati. Hon behandlade under sin aktiva tid 32.000 patienter. Hon vill se boken Homeopatiska Självläkaren som sitt testamente. Hennes högsta önskan ”har alltid varit att få en vetenskapsman som följde mina sjukdomsfall, så att han genom exakt undersökning kunde påvisa de homeopatiska medlens kurativa verkan” (s 201).
KÄLLA
Fransén K: Homeopatiska Självläkaren, 1920, senaste utgåvan 1990

© Hans Elvesjö 2007

Till homeopatin närliggande metoder

Biokemisk Terapi
Wilhelm Schlüssler (1821-1898)
var läkare och homeopat. Han är känd för sin biokemiska terapi: mineralsalternas inverkan på celler och vävnader. Han menar att en brist på ett mineralsalt i en vävnad kan orsaka en sjukdom. Vid sjukdom gäller det att återställa balansen mellan salterna i vävnaderna. Man kan dra den slutsatsen att han menar att läkemedlets ”fria molekyler” (joner) återställer den fysiologiska självregleringmekanismen till sitt normalvärde dvs vävnaden blir frisk. När en cell utsätts för en sjukdom försöker den att bekämpa sjukdomen och då förlorar den en del mineraler (funktionsmedel). Ett funktionsmedel är ett medel som naturligt finns i organismen. Ett biokemiskt (funktions)medel är ett medel, som är homogent med organismens mineralämnen, samt att det finns med i den fysiologiskt-kemiska processen. Funktionsmedlen är inte konstitutionsmedel. Den biokemiska och homeopatiska terapin har potensiering och minimala doser gemensamt. Det är anledningen till att Schlüsslers biokemiska metod FELAKTIGT förs till homeopatin. För det mesta användes den biokemiska metoden på enskilda sjukdomssymptom (homeopatin använder en total sjukdomsbild). Detta har till konsekvens att ett helt annat medel bör användas än det man kom fram till på ett enda symptom. Han prövade medlen på sjuka människor och inte på friska som inom homeopatin. Ur ett filosofiskt perspektiv är han intressant för att hans metod innehåller både biokemiska och homeopatiska aspekter på sjukdomsbehandlingen. Detta gör honom svårtolkad. Han blir också intressant pga att han är en produkt av den naturvetenskapliga utvecklingen på 1800-talet.
Bach-droppar
Edward Bach (1886-1936) var läkare och homeopat. Han ägnade sitt liv åt att finna den renaste läkningsmetoden. Han tog sin läkarexamen vid Birminghan University och fortsatte sina studier vid University College Hospital 1912-1914. Han upp-täckte attpatientens livsinställning, känslor och psyke var av stor vikt vid tillfrisknandet.
Han hade redan tidigt blivit medveten om att personligheten och attityden påverkar hälsan. När han behandlade patienter tog han mer hänsyn till patienten som helhet än till enstaka symptom. Intresset för immunologi gjorde att han blev bakteriolog på University College Hospital 1915. Han blev svårt sjuk av arbete 1917 och man trodde han skulle dö men när han hade återhämtat sig från sjukdomen öppnade han praktik på Harley Street. 1919-28 arbetade han som patolog och bakteriolog på London Homoeopathic Hospital. Han utveckade sju Bachnosoder, vilket var ett bakteriellt vacccin som man tog genom munnen. Han tyckte inte om att medicinen innehöll bakterier (sjukdomsprodukter) därför sökte han efter växter som individuellt kunde lindra psykiska symtom.
I boken Chronic Dissease (1926) beskrivs dieten och det psykiska tillståndet som viktiga faktorer vid behandling av sjukdom. 1930 sålde han sin praktik och laboratorium i London och flyttade till Wales. Han skrev boken Heal Thyself som publicerades 1932. Samma år flyttade han tillbaka till London med mottagning på Wimpole Street. Här skrev han boken Free Thyself.
1932 hotade General Medical Council att dra in hans läkarlegitimation. Han var inte rädd för det hotet eftersom han hade gott ryckte över hela England och många patienter att behandla. Boken The Twelve Healers and Seven Helpers utkom 1934. Nu när han hade 19 blomstermedel trodde han att hans arbete var avslutat. Han upptäckte emellertid ytterliggare 19 medel. 1936 hotade General Medical Council återigen att dra in hans läkarlegitimation pga att hans medarbetare inte var läkare. Samma år kom den kompletta boken om blomsterterapi The Twelve Healers and Other Remedies. Bach dog efter en längre tids sjukdom den 27 november 1936.

Han kom fram till att 38 olika örtmediciner, anpassade efter människotyp, skulle täcka de flesta psykiska symtom orsakade av sjukdom. Bachs idé är att man kan indela patienter i sjukdomsgrupper, där patienterna inom samma grupp inte har samma sjukdom men har samma känslomässiga reaktion. Han ansåg att kroppsliga sjukdomar orsakas av negativa sinnesstämningar och karaktärsdrag. Däremot skulle patienten uppnå en positivt helande effekt om den sjuke med insiktens och intuitionens hjälp lyssnade till själens vägledning. Han menar att det finns ett samband mellan karaktärsdrag och behandling.

© Hans Elvesjö 2007